BildMuseet inleder höstsäsongen med att visa en videotrilogi av den svenske videokonstnären Mats Hjelm, född 1959. De tre verken White Flight, Man to Man och Kap Atlantis har som referenspunkt flera av de dokumentärfilmer som konstnärens far, dokumentärfilmaren Lars Hjelm gjorde under sextiotalet. Videoverken har redan fått stor internationell uppmärksamhet och nu visas de tillsammans för första gången i Sverige. White Flight (1997) har sin utgångspunkt i Black Power-rörelsen i 1960-talets USA och den resa till Detroit som dokumentärfilmaren Lars Hjelm gjorde 1968. I sin fars fotspår återvänder Mats Hjelm till den amerikanska bilindustrins huvudstad för att söka upp de platser där de mest omfattande raskravallerna i USA:s historia ägde rum. Nyfilmat material varvas med dokumentära filmsekvenser från 1968 och resulterar i en bearbetning av frågan om hur det förflutna inverkar och påverkar nuet. I Man to Man (2000) fortsätter Hjelm att blottlägga och undersöka vår tids motiv till våld, och rättfärdigande av övergrepp. Berättandet är cykliskt och även i detta verk kombinerar konstnären med eget material sin fars svartvita dokumentärfilmer från 1960-talet. I fokus står Vietnamkriget, men verket rymmer även filmmaterial från Detroit, Chicago, Sverige och Portugal. Mer uttalat än i White Flight förflyttar konstnären här fokus från individuella händelser, till samhällsstrukturer som uppmuntrar våld - eller egentligen kan sägas ”vara våld”, som f. d. Svarta Panterledaren Stokely Carmichael uttrycker sig i filmen. Kap Atlantis (2002) är det sista verket i trilogin. I nedskruvat tempo och med en täthet och rytm i bildflödet, skildras en utmattad och avfolkad planet. Titeln är hämtad från Harry Martinsons dystopiska framtidsvision "Aniara" från 1956 där Kap Atlantis är en obeboelig och övergiven plats på jorden. Verket består nästan enbart av nyfilmat material och ett centralt tema här är möjligheten till försoning och samexistens. Hjelms trilogi är ett videocollage som dokumentärt och poetiskt rör sig mellan det historiska och det biografiska, mellan individen och kollektivet. I samtliga tre verk använder sig konstnären av två eller flera filmprojektioner som fördjupar och löser upp berättandet. Det finns ingen bestämd start- eller slutpunkt, och filmsekvenserna löper parallellt i loop och formar ickelinjära berättelser. Berättelsens form kan ses som en motsvarighet till den icke-kronologiska struktur som präglar det mänskliga minnets bilder och verkningar. Till utställningen har BildMuseet producerat en rikt illustrerad katalog med essäer av Silvia Eiblmayr, Lars O Ericsson och Jan-Erik Lundström (i samarbete med Galleri im Taxipalais, Innsbruck)